flōrītio , ōnis, f. (florio), das Blühen, Hieron. homil. 2 in cantic. ex Orig. vers.
dē-flōreo , ēre, abblühen, ausblühen, Col. 5, 6, 36: übtr., male deflorentibus annis, Carm. epigr. 1059, 7. – Nbf. dēflōrio, wov. Fut. defloriet, Itala (Tolet.) Sirach 51, 19.
ψυλλο-τοξότης , ὁ , Flohschütze, Flohritter, Luc. V. H . 1, 13.
... . Hor. carm. 2, 20, 6 (wo carmina sua semper floritura). Paul. Nol. (?) ep. S. Clem. in. im Spic. Solesm. 1. p. 393 Pitra ( wo quod virga Aaron floritura esset). – Nbf. flōrio, īre, s. ...